Nu har vi varit i Tokyo i snart två månader! Halva tiden har gått och vad saknar jag mest? Jo, vår feta, myspsyiga gnälliga katt! Jag saknar min Molly så jag dör! Varje kväll kom hon alltid in i sovrummet och la sig med huvudet mot mitt och kurrade. Hennes ljud och doft gör att jag känner mig trygg som en liten barnunge^^

...förenade på två vackra flickor!

Konstant, hela tiden. Det kommer och det går. Värst är det på morgonen och på kvällarna. Det brukar gå över när jag käkat. Jag hoppas det löser sig.
Det kommer nog lösa sig.

Visste ni att för ett årsen hade vi snö här? =)

Muahahaha! Läs min och koffes blogg nurå!

Peace out!

Jag har en Malin. Hon är en väldigt fin Malin. En sådan Malin som alla borde ha i sina liv!
Hon är snäll, otroligt charmig och väldigt mänsklig. Med mänsklig så menar jag att hon är en sådan person som man lätt blir förälskad i och gärna vill umgås med. Det går att sätta ord på henne och det är faktiskt skönt. Hon är på riktigt, hon är varm och på något vis finns hon alltid där. Malin försvinner liksom aldrig som människor kan göra. Därför är hon mänsklig.
Därför är hon Malin.
Därför är hon min vän!

 

Årsdag. Eller egentligen dagen innan årsdagen. Men denna dag kommer att bli viktig, varför får ni veta om ett litet tag!
Kristoffer var upprymd hela veckan pga de han hade planerat åt oss för lördagen. Allt var hemligt, givetvis. Den enda som visste om vad som skulle hända, förutom koff, vart Kalle (koffes bäste polare).
Han väckte mig tidigt på lördagen, bad mig packa kläder och dylikt. Sedan åkte vi iväg. Jag hade ingen aning om vart vi skulle, men efter ett par timmar förstod jag att vi var påväg mot Göteborg.
Kristoffer snurrade omkring ett tag i Göteborg och jag var lika uppspelt som ett barn på julafton. Efter en liten stund stannade vi utanför ett hotell mitt på avenyn. Han parkerade bilen och vi gick in. I foajén såg jag mig omkring och det var ett riktigt fint hotell. Koff kom tillbaka och sa att hotellpersonalen kör bort bilen till parkeringen och vi skulle till våran svit. SVIT!? Tänkte jag... Bara de tyder på att han måste vara den bäste pojk jag varit tillsammans med^^
Väl uppe i sviten så blev jag överraskad med champagne, choklad, frukt och bubbelbad! Det var så OTROLIGT mysigt!
Klockan fem blev jag ombedd av koffe att jag skulle vara elegant klädd och iordninggjord nere vid foajén. Kristoffer skulle iväg och ordna någonting sa han.
Sagt och gjort klockan fem sågs vi nere i foajén och vi skulle tydligen åka iväg någonstans. Jag letade mycket och länge efter våran bil på parkeringen men den syntes inte till. Istället hade min pojkvän en nyckel till en sprillans ny Jaguar. Med orden; "Vackra tjejer ska eskorteras med stil" satte vi oss i bilen och åkte.
Många tankar flög igenom mitt huvud och jag undrade verkligen vart vi var påväg. Efter en tio minuter blev jag lyckligt överraskad med att vi skulle till GöteborgsOperan! Vi skulle tydligen inte se någonting där, utan vi skulle äta mat. Jag menar, äta mat på GöteborgsOperan! Lite fint är det faktiskt^^ Och maten var suverän!
Mitt under maten så stack Kristoffer ner handen i fickan oh tog fram två biljetter till en musikal. Jag blev jätteglad! Och han bad om ursäkt för att han ljög tidigare om att vi inte skulle se någonting! Men det gör ingenting, JAG SKULLE FÅ SE EN FÖRESTÄLLNING PÅ OPERAN!
Halv åtta satte vi oss inne i salongen och West side story drog igång. Det var en väldigt vacker musikal och skådespelarna, eller vad man nu skall säga då de sjöng och dansade också, var riktigt duktiga! Kvällen kunde inte bli bättre än såhär =)
Men det blev den. Och varför den blev det, kommer ni få veta senare!

Morgonen dagen efter vaknade jag upp och fick frukost på sängen.
Hela helgen var så underbar.
Min pojkvän är så underbar.
Han ser mig, han kan läsa mig.
Han gör mig så lycklig!

Om mindre än 6 veckor åker vi till Japan. Det känns konstigt.. och lite overkligt.
Det ska bli kul.
Riktigt kul!^^

Det är tamejfasen svårare än man tror att hitta en hobby! Och om man vill ha tips på en hobby, eftersom att jag är tjej och allt, får man alltid svaret; Måla, klippa och klistra, pyssla, gardiner, sy, mode, kläder, smink, fotografering.. bloggen? Laga ny mat, dekorera med äpplen... men vafan liksom! Så nu tänker jag enbart söka mig till sådant som inte tillhör kategorin hem och hobby. Jag vill inte måla stenar (ledsen att göra dig besviken Adde, jag kan måla en för din skull men inte annars =P) och jag vill inte sy egna gardiner. Det kan man ändå. Nu blir det säkert så bara för att jag skriver om ett, att jag kommer hamna där ändå en dag. Men jag vill göra allt för att inte hamna där!
Så, jag har tagit min tumme som suttit fast i röven förlänge, och skickat iväg ett mail till en Maria (tror jag hon heter) om vindsurfing! Ja, jag vill gå en kurs i vindsurfing och det kostar bara 2000kr för en kurs! Sen utlovar de att man ska kunna vindsurfa. Om man vill efteråt så kan man köpa loss utrustning för en någorlunda billig summa. Jag menar, en sådan engångskostnad kan man ju lägga ut. Det är ju inte så dyrt om man skall jämföra med andra hobbyn, som att meka med bilar, spela hockey eller annat.

Men tänk ändå, vindsurfa! Man flyger fram över vattnet med hjälp av vinden med solen i ryggen. Om man skulle ramla i de ljumna vattnet så gör ju inte det något! Jag älskar ju att bada^^ (om man ska vara realistisk, så lär jag nog få bada mer än flyta på vattnet....=P)

Jag tittar på skor... och jag vill ha allihopa! Men dessa, givetvis de dyraste är de jag vill ha allra mest =P Det skulle passa så bra med min stil! Huhuhu... de kostar iaf 4995kr... jag får nog skaffa tre jobb till om jag ska ha råd med dom....*mummel*
Om min pojkvän skulle kunna slå igenom med bandet någon gång... =P

För längesen hade jag en vän. En nära vän. Riktigt nära vän. Hon var min bästa vän. Vi gjorde ganska mycket tillsammans. Inte allt dock, lite privatliv önskas!
Men hon var en sådan vän jag älskade. Som jag inte kunde sluta umgås med. En sådan vän man är livrädd att förlora men givetvis fattar man inte det.
Jag saknar henne. Ganska mycket faktiskt, nu när jag tänker efter. Om jatg fick en önskan, så hade jag önskat att hon kunde bli som hon var förut.

Min spontana vän.
Min trygga vän.
Min starka och så stabila.

Tider förändras dock. Lite bortvald är man, men ändå lite självförvållat. Hon hör inte av sig, vilket hon aldrig egentligen gjort, och jag är inte bättre.
Jag känner att den plats jag hade, den finns inte riktigt mer.

Kanske dags att gå vidare, eller ta tillbaka sin plats?

Jag skulle behöva vara en egoistisk vän, iaf just nu. Denna veckan är hård, skoningslös och fruktansvärd för mig. Jag skulle behöva er, mer än någonsin. Behöver erat stöd, era värmande ord.

Vad jag saknar er. Allihop. Allt som fanns förr, som inte längre finns. De som håller på att ebba ur. Är det bara jag som känner såhär?

Kristoffer har åkt hem till sin mor, för att bo där och jobba på Skara sommarland hela sommaren. Tja, tänkte jag. Det kommer nog bli bra. Han har ett jobb, precis som jag. Vi får pengar och även vi behöver ju komma ifrån varandra. Alltid är det bra att sakna varann. Saknad är bra, saknad förstärker ens förhållande. Det är det jag blivit intalad och det är det jag tror mig tycka.

MEN... så kommer de där känslorna som jag inte riktigt kan kontrollera. Jag bara gråter... och känner mig aningen dum för att jag gör det. Fånigt det där med att gråta, eller?
Jag förstod inte hur mycket jag skulle sakna honom, hur mycket jag älskar honom och hur mycket han betyder för mig. Förrens han gick ut ur den där dörren och in i bilen.
Borta är vad han är. Långt borta. Närmare bestämt 25mil.
Aldrig trodde jag att jag skulle sakna honom såhär mycket, för det är ju alltid (iaf i början), skönt att vara ensam ibland. Men nä. Det är inte skönt.
Det är tomt. Det är tyst. Närvaron är borta. Hans doft hänger kvar och hans täcke är orört. Dock inte länge till, då jag kommer ligga och krama det tills han kommer hem igen.
Det är tomt och det värker. Hela mig har han tagit med sig. För jag känner mig bara som ett tomt skal. Detta är också nytt för mig. Min älskade Kristoffer, han är hela min framtid.

Jag längtar tills han kommer tillbaka. Just nu känner jag mig inte trygg... bara ensam. Och hans täcke har aldrig varit så värdefullt som det är nu. Det är mitt allt, mitt gömställe. Min tröst. Det känns bra. Det är stabilt.. det får duga.

Återigen har jag funderat, funderat alldeles förmycket. Då och då kan jag slå bort tankarna, men nu har det dykt upp sånna där ord igen. Sånna där ord någon har sagt, som jag tycker mycket om, som jag inte kunnat släppa.
En vän sa för något tag sedan att han avskyr dramatiska tjejer. Och att jag ska sluta vara sån, sån och sån. Exakt vad denne sa, det har jag glömt. Vilket är skönt... dock finns känslan och det där obehaget att någon tillrättavisat mig för att jag skall passa in i andras mallar.
Att vara dramatisk... varför skulle det vara så fel? För att man visar sina känslor? För att man blir arg när man är arg och ledsen när man är ledsen? Varför ska man hela tiden lägga band på sig, visa en perfekt fasad? Varför är människor så rädda för att visa vad de känner?
Är det verkligen bättre att trycka in sina känslor, "behärska sig", lugna ner sig, sluta tänka på det och glömma?
Jag skulle tro att detta är ett av våra stora problem i detta landet. Orsaken till varför man kanske, lite väl radikalt, tar livet av sig? Tycker att människor är kalla mot varandra? Slutat lita på varann?
Och varför anses det vara en svaghet att visa känslor?

Näe, jag blir hellre kallad dramatisk och visar exakt vad jag känner än att försöka lägga band på mig själv för att passa någon annan eller andra.

Motala är så vackert just nu och vackrare blir det. Jag önskar att jag hade en bra kamera så jag kunde ha visat er. Varamon, som för övrigt är Sveriges längsta badstrand, ligger endast 2-3km härifrån. Runtom sjön finns skog och urmysiga promenadvägar. Jag hade gärna gått där idag, om jag inte varit sjuk. Min sambo var så söt och satte mig i bilen för att åka till Burger king och köpa mig en glass och sen vidare till en parkering precis mitt emot varamon. Det var fint, sött och vackert på alla vis!

Han är fin han, den där sambon!