Att bli kär i en japan, det är inte lätt må ni tro. Just nu sitter jag och kollar på försäkringar som gäller utomlands och vad man ska ta för någon. Jävla djungel. Dessutom måste man ringa landstinget för att fråga om man ens har rätt till vård utanför ett EES/EU land. Det står att man i regel inte har det. Så nu till den stora frågan, vilket försäkringsbolag ska få lura mig på pengar?
Medans jag satt med detta kom en tanke om relationer och säkerhet upp. Man vill på något vis ha en försäkring där med, eller hur? Man vill känna tryggheten och lugnet som det ger.
Då slog det mig att det var nog ett jävla bra tag sen som jag var så kär och berörd av en person, att jag inte kunde leva utan denne. Jag har några vänner och lite familj. Men en partner som jag gav allt till, var det längesedan jag hade (Nu menar jag inte att man ska skita i sitt ansvar eller lägga sitt liv hos någon annan). Det är nog inte så att jag inte velat, det har bara inte blivit eller så har det inte hunnit utveckla sig. Sist jag grät över att en relation inte fungerat var 2008. Sen dess har jag haft två längre förhållanden. Men jag gav nog aldrig riktigt det där lilla extra. I efterhand fanns de mycket jag kunnat ändra på, och jag visste om det då också, men kärleken var slut för min del. Jag ville inte satsa helt enkelt. Jag ville inte kämpa. Det fanns ingenting där helt enkelt.
Sådana relationer intresserar mig inte längre. Denna gången vill jag att det ska göra ont. Jag vill att han blir min värld, han som jag inte kan leva utan, utan måste få se varenda dag för att känna mig hel. Ni vet, det där som man inte vet att man saknar förrens man hittat det. Och jag vill drömma drömmar, skriva romantiska brev och titta på honom när han sover och känna den där värmen i kroppen.
Jag vill inte försäkra mig i en relation. Det ska vara avslappnat och skönt, men ingen mer försäkring. Vill inte binda mig, vill inte luta mig på någon annan än mig själv.
Dock vill jag växa med någon, utvecklas med någon. Bli lärd nya saker istället för att behöva lära ut jämt och ständigt.
Det är dags nu att släppa på alla spärrar och riva alla väggar. Jag litar på dig Fumi och jag vill att du gör mig ledsen ibland, men helst glad givetvis. Jag vill att du blir på riktigt. Att vi blir på riktigt.
Jag vet inte hur men du påverkar mig på alla plan. Mentalt, fysiskt och själsligt, trotts våra 800 mil emellan. Om nio dagar är du här. Fan vad jag ska krama dig och titta in i dina mörka, bruna ögon (förövrigt den snyggaste färgen en kille kan ha på sina ögon).
Efter fem månader får jag se dig igen! Och än tycker du om mig. Mer behöver jag inte.
Så man kanske skulle skita i den där försäkringen iaf? ;P

I am naked as a child, exposed for this world. Vulnerable, demanding. And still, I am just another heart in need of rescue.