I can't sleep 'cause it's burning deep inside
Like gasoline on a fire running wild
No more fear 'cause I'm getting closer now
So unreal but I like it anyhow

I go faster, faster and faster

And I can't live in a fairytale of lies
And I can't hide from the feeling 'cause it's right
And I go faster, faster, faster, faster for love
I can't live in a fairytale of lies

I can feel that you mesmerize my heart
I feel so free, I'm alive, I'm breaking out
I won't give in 'cause I'm proud of all my scars
And I can see I've been wasting too much time

I go faster, faster and faster

I like you SOOO much, Fumiaki. My weird, attractive, spontaneous Squidy!
My heart is yours to keep. For as long as you want too.

Jag talar om ord. Små, små ord som sagts och som har fastnat i mitt minne. Dessa orden har bitit sig fast, ganska hårt. Det är svåra att få bort och mina tankar kretsar kring de här orden hela tiden. By all means, jag vill inte älta eller gnälla. Men jag har på något vis tagit åt mig det här orden och det gör ont, och om jag ska må bra så måste dom ut.
Har vi inte alla ord, som vi går runt och bär på? Ord som slingrat sig in i våra hjärtan, vårat hopp och vårat synsätt? Ditt jag, din personlighet. Enda in i själen. Och kanske har de satt sig fast där?
En reklam som jag faktiskt älskar, det är FRIENDS reklam mot mobbning. Ni vet, den söte lille killen som kommer hem med en hel ryggsäck med ord? Det är ungefär så jag menar, när jag säger att alla har ord med sig.

Jag vill nu tala om orden jag hört och som sitter fast, men då fick jag upp några nya ord. Ord från en före detta bästa vän, som sade: "Folk tycker att du är gnällig". Kanske blir man gnällig, om man inte får ur sig de rätta orden? Och kanske blir man gnällig, om motparten inte tar orden på allvar och lyssnar?

Om andra människor vill kalla det gnäll, att klaga och älta. Så får det vara så. Jag tänker yttra mina ord. Massa ord.
Jag kommer önska mig mod att yttra mina ord igen!

Japp, nu är jag frisk igen och nu måste det hända saker. Jag har nämligen räknat ut att jag kommer gå ganska många distanskurser på komvux här i Motala, och det innebär att det här med att träffa folk kommer ske sällan. Så nu blir min utmaning att lära känna nya människor utan att träffa dom först.

Jag har en stor idé på att skriva en lapp och sätta upp i stan där de står vem jag är och att jag söker vänner. Kanske på ett mer indirekt sätt. Kanske kan man sno min bäste väns killes idé, om att skriva ett brev till en random person?

Något måste hända och bara jag kan göra det. Självpepp, självpepp, självpepp!

Nä, jag är inte sur. Bara besviken på mig själv. Det slår så hårt när man har högre tankar om sig själv och de inte blir som man vill eller hoppas. Jag vill vara pedagogisk... säga saker på rätt sätt jämt. Vara den som är mogen och som folk kan se upp till. Innerst inne så vill jag.. men när det kommer ut ur min mun kommer de alltid ut fel. Vissa saker ska man inte säga.. men de slinker ut ändå. Saker man kanske borde hållt för sig själv.

Finns de en möjlighet att man kan se "grodor" som ett socialt handikapp? För isf är jag redigt handikappad.
Jag vill inte prata om det mer och jag hoppas vi kan släppa det.

Japp, jag känner mig fräsch idag! Jag vakna liksom sjukt glad! Om 15dagar ska man ju flytta ihop med älsklingen^^ I helgen blir de till att plugga, tvätta och packa för flytten så att allt finns nerpackat. Det ska bli så kul, kul, KUL! Saknar honom som en tok när jag är här. Förresten, vi fick välja om tapeter -.-' Men de blir nog bra ändå ska ni se! Nu blir sovrummet blått istället. Ganska skönt att ha en lugn färg i sovrummet. Wiiiee... jag är SÅHÄR exalterad.

Kristoffer och Alexandra. Alexandra och Kristoffer. Det känns bra.

Så jag får väl börja måla mina "hem ljuva hem" stenar nu då, så jag har något att slänga upp på fönsterbrädorna och vid dörren där vi ska bo....

Det börjar närma sig.. den 26:e december. Dagen för min flytt. Jag insåg precis vad det är jag flyttar ifrån och vad jag kommer sakna när jag flyttar. Mina vänner.. mina absolut bästa vänner. Nu kommer jag bo långt ifrån Alexandra, Miranda och Adde. Adde som precis flyttat till Gbg, Miranda som bor i Borås och Alexandra som bor i Skåne. Hon skulle komma upp under jullovet och hälsa på alla och då missar jag henne. Fan vad jag saknar den kvinnan och hennes lugnande råd. Vi har så mycket gemensamt och det är så skönt att sitta och lyssna på när hon pratar om saker. För hon pratar så passionerat om saker och ting. Och Miranda som man kan vara helflum, seriös och bara sig själv med. Adde, som man kan snacka om vad som helst med och bli nertagen på jorden utav.. Ni är min trio med vänner! Närmaste. Ingen del av mig fungerar ju utan er liksom.

Jag kommer sakna min bror. Min älskade bror och hans tjej. Det som är så bra med min bror är att han bara behöver visa sig så känner jag mig hemma överallt. Jag hoppas verkligen de kommer till Motala och besöker oss. Usch, nu fick jag sånt där skräp i ögat. Och min lillasyster... nu kommer vi bli mer främlingar inför varann än vad vi redan är. Mamma, pappa.. och mormor! Usch näe, jag kommer sakna mormor så de svider. Samma med mamma och pappa. Åh jösses. Men det finns ju alltid tåg och bussar som tur är :D Det kanske blir så att när man väl bor längre ifrån varann, att man ses mer? Det är nog så tror jag. Jag har bott nära mormor t.ex. i flera år och kanske hälsat på henne ett par gånger bara. Så de kanske blir bättre. Och man borde bli bättre på att hålla kontakt med folk också.

Nu kom alla känslor på en gång. Vad jag kommer sakna er.. och alla andra! Alla andra som jag precis fått kontakt med ifrån Komvux här i Borås. Ni är helt underbara allihopa och de känns så himla kul att ha fått kontakt med er. Emelie, Emil, Jin, Linus, Andrea, Linda, Michael, Samuel, Hanna...
Och alla sena promenader med Jonny som jag haft. Jisses, tårarna bara rinner här. Måste vara massor med skräp i den här luften.
Även om de ska bli de roligaste jag gjort, att flytta... så ja. Den har sin charm ändå, den här staden som alltid sover.

Nu är snart terminen slut och allting ska knytas ihop. Någonting annat som hänt är att jag skall flytta... och jag skall flytta ihop med min pojkvän Kristoffer. Vi kommer bo i Motala i en tvåa. Skälen till att vi flyttar ihop är många och jag ser fram emot detta hur mycket som helst! Det ska bli väldans mösepös^^

Det har varit motvind ett litet tag nu och de är därför jag inte har skrivit. Men de vindarna börjar släppa och de börjar gå medför igen. Återigen har jag lärt mig massvis och de är något jag kommer ha med mi framtiden och ha i åtanke, vad jag än gör. Man lär sig något nytt varenda dag =)

Snart är det jul! Så jag ser fram emot julen. Det ska bli enormt roligt. Först ska jag to my baby och fira jul med hans familj och släkt, dagen efter skall vi till min mamma och ha lillejul. Den 26:e december bär flyttlasset av och då flyttar jag till Motala. Det är en massa mil härifrån och första gången jag flyttar utanför länet. Det är skrämmande och spännande på samma gång. Skrämmande för att jag inte känner en käft där. Spännande för att det blir ett nytt kapitel i mitt liv tillsammans med personen jag älskar. Jag kommer få träffa honom varje dag och de betyder så himla mycket för mig, han betyder mycket för mig.
Efter detta blir det väl till att packa upp, göra ordning och fixa med allting i lägenheten. Kanske kan jag komma till ro. Orkar inte flytta mer efter de tror jag. Blir tredje flytten i år och andra gången till ett ställe där jag inte känner en människa. Iofs, här i Borås hade jag ju Miranda och i Motala kommer jag ha Kristoffer. Men ni fattar poängen.. har aldrig varit i Motala, alls. Ingen aning om vad som väntar mig där. Men men, de är väl tjusningen med livet =) Jag har en positiv attityd till detta ^^ Ingen sur disktrasa här inte!

Det är vad livet känns som just nu. Många problem och ingen som är optimistisk i min närhet. Inget; "Jag tror det löser sig om vi bara vill och löser de sig inte idag så gör de de längre fram." Jag behöver kämparglöd, jag behöver höra ett; "Vi fixar det tillsammans. Sålänge vi har varann, så fixar vi detta".

Samt att en släkting ligger för döden. Och att jag för tillfället inte har min bästa vän i närheten. Jo, det är tungt. Jag tappar inte livsgnistan, men jag tappar allting annat.

Det känns verkligen som jag förlorat min bästa vän. Även när hon bodde i Göteborg och jag bodde i Skepplanda så umgicks vi nog mer än vad vi gör nu. Skitjobbigt är vad de är. Varenda gång jag är med henne så känns de jättebra och jag känner mig glad och hemma, som man gör när man är med en väldigt nära vän. Jag saknar henne oerhört mycket, och jag förstår väl att hon har annat i livet som hon hellre gör. Men hon söker heller inte min uppmärksamhet och det är det som gör ont. Visserligen har hon väl aldrig gjort det, men när jag frågat om vi kan göra något har det aldrig varit ett problem. Nu får jag alltid ett nej, kanske eller vet inte. Om jag ska vara ärlig, jag orkar inte fråga mer. Jag orkar inte ta hand om våran relation när den motsatta parten inte har ett intresse för det. Men sen vill jag inte heller vara en skitstövel och strunta i oss. För detta är trotts allt min bästa vän. Dock känner jag mig inte behövd, sedd eller någonting. Jag vet inte alls vad som händer i människans liv, då hon slutet sig helt och hållet. Och inte heller där orkar jag längre fråga och lirka med henne mer. Jag känner en sån enorm tomhet. Brukar inte bästa vänner liksom dela allting mellan sig? Snacka hemligheter, umgås och sakna varann? Liksom, ge varandra en plats trotts ändrade förhållanden?

Detta och att min pojkvän bor i Örebro, är det största orsakerna till att jag med all förmodan kommer att flytta. Jag är ingen ensamvarg, jag är en tvåare. Och det är ett faktum.

Jag fick aldrig träffa dig, men jag vet att jag skulle älskat dig villkorslöst
Nästan varje dag finns du i mina tankar, och det gör ont
Så många tankar snurrar i mitt huvud, gjorde jag rätt?

Det är drygt fem årsen nu, kanske inte på dagen, men det har gått ett tag nu och smärtan är inte mindre
Den snarare... växer för varje dag som går.
Jag önskar att det fanns en plats jag kunde gå till, som bara fanns till för oss.
Men det gör det inte. Även om jag vill. Kanske kan jag skapa en plats åt oss båda?
Så fylld av skuldkänslor. Dolor aeterna.

Vila i frid.

In a world so far away
At the end of a closing day
A little child was born and raised
Deep in the forest on a hidden place
Mother never saw his face

Ancient spirits of the forest
Made him king of elves and trees
He was the only human being
Who lived in harmony
In perfect harmony

The woods protected, fulfilled his needs
Fruit by birds, honey by bees

He found shelter under the trees
He grew up in their company
They became his family

A thousand seasons
They passed him by
So many times, have said goodbye
And when the spirits called out his name
To join forever, forever to stay
For a spirit he became

Ancient spirits of the forest
Made him king of elves and trees
He was the only human being
Who lived in harmony
In perfect harmony

Jo, jag måste säga att nu när jag börjat lära känna honom och så... så måste han vara VÄRLDENS TRÅKIGASTE människa. Verkligen helt ihålig. Hans utsida säger mer än hans insida och javisst är han trevlig... men ja, kanske ingen jag skulle kunna tänka mig att umgås med. Kanske bara i korta perioder för någonstans är han faktiskt väldigt snäll, och det är ett stort plus! (för er som ville veta fortsättningen ifrån En underbart konstig dag som jag skrev för ett tag sen)

Så, nu blir det att leta upp någon ny som jag kan stalka och lära känna. Denna gången kanske det blir en motsats till denne människa som jag lärt känna. Han som jag lärde känna nu har en väldigt stor karisma men inget vettigt att säga. Och då blir ju motsatsen någon med ingen karisma och mycket att säga? Ja, det tåls att fundera lite på!

Jag skrev ett tidigare inlägg om att jag vart orolig över en sak. Men jag kan lugna er, och mig själv, med att det är lugnt! Livet gick inte åt skogen och nu är allting frid och fröjd igen. Dock har inte chocken lagt sig för vad de kunde ha varit. Jag tänker dock inte sitta och tänka; "tänk om..." för det är bara onödigt.
Ja, jag vet.. jag vill inte lägga ut på bloggen vad de var som hände osv. Usch näe, jag är fortfarande rätt skakis faktiskt. Men men, då vet man att man lever :D

Mitt välmående är påväg neråt. Jag är inne i någon höstdepression. Fast jag vill inte erkänna de ännu, så är nog faktan tyvärr kall och skoningslös. Jag är deprimerad för att det är höst. Punkt slut Alexandra. Som tur är är jag iaf inte ensam! Om man nu ska se de som en positiv sak....?

I det här inlägget tänkte jag beskriva hur jag ser på ångest, vad jag gör för att få den att sluta och vad andra kan göra för att hjälpa sina närmaste som har ångest. en favorit i repris, så ni som redan läst något av mina tidigare inlägg eller bloggar vet att jag skrivit om detta förut.
Jag vill gärna hjälpa andra som har samma problem, då jag vet att jag hade varit tacksam för ett sånt här inlägg. Det knep jag använder kanske kan vara en befrielse för någon annan. Jag vet att det finns fler därute, som inte vågar prata om sin ångest. Och inte heller vet vart dom ska vända sig. Detta inlägg är för er..  och dessutom för er som inte riktigt vet hur ni ska tacklas med närstående som har ångest. Ni spelar en stor roll så det är viktigt att kunna påverka er också! Jag hoppas och tror, att mina ord iaf har kunnat få någon annan att känna sig lugnare och tryggare. För hur mycket ångest du än har, du är då aldrig ensam om att känna precis så som du känner. Och genom mina ord och känslor kanske jag kan befria någon annan, eller iaf lätta på ångesten andra känner. För att kunna sätta ord på sin ångest, det är enormt viktigt. Och kom ihåg, det är inget fel på dig och det är inget att skämmas över!

Om jag ska försöka beskriva ångest med ord, så blir de såhär:
Verkligheten försvinner och istället finns bara jag. I ett tomt skal. Ensam och fängslad i mina egna tankar. Förslavad under mina egna rädslor. Adrenalinet det pumpar och hjärtat rusar. Det känns som om nu, nu är min sista stund kommen. Ungefär som paniken man får när man tror att man skall dö.
Ibland känns ångesten som en dålig fylla. Ibland som en hjärtattack. Men för de mesta är jag bunden i mig själv.. som sagt, fängslad. Min hjärna spelar mig ett spratt, den skapar saker som inte finns. Känslor som inte är verkliga och en rädsla som inte går att förklara med ord. Om man skulle beskriva hur verkligheten ser ut, så är de som att se världen genom ett frostigt fönster. Den finns inte, den är så långt borta så gud vet vad.
Men värst är nog ensamheten, den att man känner sig så ensam och att ingen förstår. Och när man får ångest när någon är i närheten så är det så sjukt pinsamt. Och det värsta är, det blir inte bättre när man känner så. Ångesten blir nästan bara värre då.
Efter ett tag kommer gråten. Man gråter utan orsak. Men det är befriande, då vet man att man är mänsklig trotts allt. Hur konstigt nu än det låter så är det skönt att gråta.

Om man är närstående, vad göra?
Om du som läser är en närstående och inte vet vad du ska göra om någon i din närhet får ångest, håll dig lugn. Det är inget dödligt tillstånd, det är ett tillstånd av ren och skär panik. Som närstående är de bra om du kunde vara klippan medans personen som har ångest är ditt stormiga hav. Som sagt, håll dig lugn. Och om du känner att det behövs, andas lugnt och ta ner personen på jorden igen. Man kan ta ner någon på jorden genom att vara logisk, prata logiskt. Ställa motfrågor och på något sätt liksom... vara ja, logisk. Med båda fötterna på jorden liksom.
Lyssna på vad personen har att säga, men i detta tilstånd vill jag bara varna för att det kan komma en massa skitsnack också. En person med ångest är så sprängfull med känslor att allting bara blir en röra och kan komma ut på fel sätt. Låt personen bara få lätta på trycket, tömma sitt huvud på tankar. Alla sorters tankar. Och ta de med en klackspark. Såvida inte personen säger annorlunda.
En annan sak är ju att få personen att känna sig trygg. En kram räcker långt.. en varm, öppen famn som bara skriker av trygghet. Och ömma ord.

Hur kan man ta sig ur sin ångest?
Det finns massor med knep att komma ut ur ångest. För mig fungerar de att bara få prata av mig om allting jag känner för någon. Någon som bara kan tänka sig att lyssna. Hålla om mig och bara lyssna på varenda liten skitsak jag har att säga. Det fungerar i 99% av fallen.
Ibland behöver jag ha någonting i handen. En sak, en tröja eller dylikt. Känna på den, lukta på den, smaka på den, titta på den. Använda alla sinnen så man kommer tillbaka till den här verkligheten.
En annan sak som är bra är att skriva. Skriva ner precis allting på ett ställe där ingen kan läsa skiten sen.
Ja och sen har vi den där andas in och ut-grejen som jag aldrig får någon bukt med. Den kanske fungerar för andra, men inte för mig. Men den fungerar iaf som så att du föreställer dig en rektangel, och så ska du tänka dig att du ska andas med den. Vid kortsidorna av rektangeln drar du in luft, de ska gå någorlunda fort att dra in luft. Håll andan i typ, 3 sekunder. Sen andas du ut lååååååångsamt. Verkligen jättelångsamt. Och så repeterar du detta tills du känner dig lugn och avslappnad. Den är jättebra denna metod för den fungerar vart du än befinner dig i världen.

Lycka till! Och om det finns behov av ett, så finns jag bara en kommentar bort!