Adde hittade en låt på Spotify som jag tyckte var väldigt klämkäck. Nu tar jag inte texten på något större allvar. Den var bara ytterst rolig ^^

Carl Silversporre & de gamla moderaterna - Hellre död än röd.
Riktigt skön låt faktiskt!

Jag kommer följa min käre vän Addes julkalender slaviskt när den kommer ut. Förra årets julkalender, Jul i Skitsjö, var riktigt bra! Så på onsdag gäller det...! Nedräkning pågår för fullt!

Här kommer julkalendern bli publicerad: Godisbit. Don't you dare to miss it! Adde har en ådra för julkalendrar^^

...fan vad nostalgisk jag blivit det senaste. Hittade gamla skivor med låtar jag brände ut när jag var 15-17år. Skitkul att se vad man lyssnade på! Samt att iaf jag kunde lyssna på en och samma skiva i flera månader med samma låtar. Om och om igen. Idag finns ju ändå spotify så man lyssnar ju inte direkt på exakt samma låtar varenda dag längre. Ja tänka sig vad tiden går fort och vad internet gör åt oss människor.

Just nu är musiken på högsta volym och här sjungs för full hals.

Jag lägger upp några av låtarna på skivan, för jag har så tråkigt, så kan ni lyssna om så orkas!

Det känns verkligen som jag förlorat min bästa vän. Även när hon bodde i Göteborg och jag bodde i Skepplanda så umgicks vi nog mer än vad vi gör nu. Skitjobbigt är vad de är. Varenda gång jag är med henne så känns de jättebra och jag känner mig glad och hemma, som man gör när man är med en väldigt nära vän. Jag saknar henne oerhört mycket, och jag förstår väl att hon har annat i livet som hon hellre gör. Men hon söker heller inte min uppmärksamhet och det är det som gör ont. Visserligen har hon väl aldrig gjort det, men när jag frågat om vi kan göra något har det aldrig varit ett problem. Nu får jag alltid ett nej, kanske eller vet inte. Om jag ska vara ärlig, jag orkar inte fråga mer. Jag orkar inte ta hand om våran relation när den motsatta parten inte har ett intresse för det. Men sen vill jag inte heller vara en skitstövel och strunta i oss. För detta är trotts allt min bästa vän. Dock känner jag mig inte behövd, sedd eller någonting. Jag vet inte alls vad som händer i människans liv, då hon slutet sig helt och hållet. Och inte heller där orkar jag längre fråga och lirka med henne mer. Jag känner en sån enorm tomhet. Brukar inte bästa vänner liksom dela allting mellan sig? Snacka hemligheter, umgås och sakna varann? Liksom, ge varandra en plats trotts ändrade förhållanden?

Detta och att min pojkvän bor i Örebro, är det största orsakerna till att jag med all förmodan kommer att flytta. Jag är ingen ensamvarg, jag är en tvåare. Och det är ett faktum.

Haha ja, idag är det svängigt.

Jag fick aldrig träffa dig, men jag vet att jag skulle älskat dig villkorslöst
Nästan varje dag finns du i mina tankar, och det gör ont
Så många tankar snurrar i mitt huvud, gjorde jag rätt?

Det är drygt fem årsen nu, kanske inte på dagen, men det har gått ett tag nu och smärtan är inte mindre
Den snarare... växer för varje dag som går.
Jag önskar att det fanns en plats jag kunde gå till, som bara fanns till för oss.
Men det gör det inte. Även om jag vill. Kanske kan jag skapa en plats åt oss båda?
Så fylld av skuldkänslor. Dolor aeterna.

Vila i frid.

In a world so far away
At the end of a closing day
A little child was born and raised
Deep in the forest on a hidden place
Mother never saw his face

Ancient spirits of the forest
Made him king of elves and trees
He was the only human being
Who lived in harmony
In perfect harmony

The woods protected, fulfilled his needs
Fruit by birds, honey by bees

He found shelter under the trees
He grew up in their company
They became his family

A thousand seasons
They passed him by
So many times, have said goodbye
And when the spirits called out his name
To join forever, forever to stay
For a spirit he became

Ancient spirits of the forest
Made him king of elves and trees
He was the only human being
Who lived in harmony
In perfect harmony

Jo, jag måste säga att nu när jag börjat lära känna honom och så... så måste han vara VÄRLDENS TRÅKIGASTE människa. Verkligen helt ihålig. Hans utsida säger mer än hans insida och javisst är han trevlig... men ja, kanske ingen jag skulle kunna tänka mig att umgås med. Kanske bara i korta perioder för någonstans är han faktiskt väldigt snäll, och det är ett stort plus! (för er som ville veta fortsättningen ifrån En underbart konstig dag som jag skrev för ett tag sen)

Så, nu blir det att leta upp någon ny som jag kan stalka och lära känna. Denna gången kanske det blir en motsats till denne människa som jag lärt känna. Han som jag lärde känna nu har en väldigt stor karisma men inget vettigt att säga. Och då blir ju motsatsen någon med ingen karisma och mycket att säga? Ja, det tåls att fundera lite på!

Hahaha! Kolla vad jag hitta, en live-video ifrån Sabatons spelning den 1 oktober 2008. Då var jag där, längst fram. Okej, jag har vetat om att den funnits hela tiden.. den låg t.o.m ute på deras hemsida ett bra tag. MEN JAG ÄR MED! SÅ DET SÅ! =P
Om man tittar noga där i slutet av videon så ser man att jag är med i någon sekund. Typiskt bara att dom skall filma mig när jag står still och vilar >.< Nåja, man kan inte få allt!

...faller just nu utanför mitt fönster. Det är jättevackert. Jag älskar snö och tycker det är något magiskt över snö! Världen blir med ens lite, åh jag kommer få äta upp det här när Adde läser detta, men hemtrevlig! Det blir så vitt, fluffigt och mysigt! Ljuden ifrån bilarna, bussarna och andra fordon blir mycket tystare och sådär. Ja, det är mösepös^^

Jag önskar att jag hade en kamera så jag kunde tagit ett foto på snön utanför. Det är riktigt stora flingor må jag säga!

Åhå! Ibland så får man ett slag i huvudknuten, i form av ett minne, och man måste bara kolla upp om de finns på youtube. Och jag hittade spelet jag spelade när jag var mindre! Mulle Meck! Det är så fint målat och så gulligt.. passar verkligen till barn liksom^^ Ja, nu bodde jag på landet så datorspel och dylikt det var de som gällde... och leka vid forsen i skogen. Dock orkade man inte springa dit hela tiden.

Kika gärna, nu är den iofs 10min lång men ja, ha så kul^^

Skön i höstmörkret!

Idag har jag varit på vårdcentralen och blivit sjukskriven till på måndag, känner att jag behöver vila lite. Har stressat sjukt mycket de senaste osv. Så vore skönt att få känna att alla måsten är borta ett litet tag så man kan slappna av och sen börja ta tag i grejerna igen. Jag är väldigt bra på att kunna komma ikapp om jag missat något, så de oroar mig faktiskt inte^^ Behöver bara ta det lugnt ett tag så ska de nog lösa sig.
Igår kom Kristoffer hit till mig, en dag tidigare än beräknat. Han ville finnas som stöd för mig idag och jag blev jätteglad för att han kom! Han är precis vad jag behöver^^ Jisses, han e så fin den pöjken! Vad har jag gjort för att förtjäna honom? Nåja, underbar är vad han är!

Jag har lyssnat ett litet tag på dessa.. och jag gillar dom mer å mer^^

Jag skrev ett tidigare inlägg om att jag vart orolig över en sak. Men jag kan lugna er, och mig själv, med att det är lugnt! Livet gick inte åt skogen och nu är allting frid och fröjd igen. Dock har inte chocken lagt sig för vad de kunde ha varit. Jag tänker dock inte sitta och tänka; "tänk om..." för det är bara onödigt.
Ja, jag vet.. jag vill inte lägga ut på bloggen vad de var som hände osv. Usch näe, jag är fortfarande rätt skakis faktiskt. Men men, då vet man att man lever :D

Mitt välmående är påväg neråt. Jag är inne i någon höstdepression. Fast jag vill inte erkänna de ännu, så är nog faktan tyvärr kall och skoningslös. Jag är deprimerad för att det är höst. Punkt slut Alexandra. Som tur är är jag iaf inte ensam! Om man nu ska se de som en positiv sak....?

Idag fyller min kombo Miranda 20år och jag har varit med henne så mycket jag kunnat den här dagen. Fixade ihop en tårta till henne igårkväll, gräddtårta som jag dekorerat och skit. Den blev mindre lyckad, men den var god iaf! Miranda fick 200kr att spendera på systembolaget på ifrån mig och Kristoffer. Det tyckte hon nog var väldigt skojs. Ikväll så var vi och bowlade här i Borås i någon timme sen käkade vi amerikansk panpizza på en pizzera. Fy fan vad gott det^^ Och mätt blir man också, huh.

STORT grattis till dig Miranda, hoppas dagen din varit underbar!

Denna dagen har varit allt, verkligen allt. Den har varit jobbig, sådär, skitbra och en riktig djupdykning ner i botten för att sedan gå uppåt igen.
Jag vill inte berätta varför, då de lika gärna inte behöver vara något. Vi får se imorgon.
Mitt tålamod börjar verkligen tryta på mig. Kan det inte bli morgon, nu? Avskyr verkligen att vänta. När det kommer till tid har jag inget tålamod, alls. Det går så seeeegt... och det kan verkligen stressa upp en, precis som den kan lugna en. Just nu är den iaf bara jobbig.

Nu är jag så trött att jag kan decka vart som helst! Det regnar lite smått utanför. Lite mysigt är det faktiskt. Så ska försöka sova i detta vinterväder^^
Imorgon bär det av ner till Kungsbacka, ska se min pojk uppträda tillsammans med bandet han är med i. Blir första gången jag ser dom live, så ska bli himlans spännande faktiskt :D
Så jag vet inte om det blir så många inlägg imorgon, men vi får väl se!

Ja just det, jag funderar starkt på att gå med som voluntär någonstans. Och jag tror jag hittat min grej!
Ni som känner mig vet att jag älskar djur. Bara är så, det är heliga för mig. Så, kort och gott... jag vill rädda valar! Fatta vad sjukt underbart att få kämpa för något. Vara på plats där de händer, känna att man gör någonting viktigt med sitt liv. Rädda något oskyldigt, känna att det man gör ger verkan. För jag tänker inte donera pengar, jag vill se att saker blir gjort och gör man de inte själv så blir saker oftast inte gjort. Jag älskar valar.. och jag vill känna mig viktig, betydelsefull. Att jag kan göra skillnad. Man har ju hört att en människa kan göra stor skillnad... jag vill sätta den tanken i verk. Japp. Men det får komma längre fram i tiden. Nu har jag annat för mig.


Lite bilder ifrån Sea shepherd conservation society. Vill ni läsa artikeln bakom bilderna, klicka HÄR.

Hur i helvete kan man klara av att leva med sig själv, när man har gjort någonting sånt här? För jo, detta är människor som gjort detta. Och detta gör dom varje år. Jävla äckel det finns därute. Ni gör mig redigt illamående. Och detta händer i Danmark. Danmark, mina kära vänner.

I det här inlägget tänkte jag beskriva hur jag ser på ångest, vad jag gör för att få den att sluta och vad andra kan göra för att hjälpa sina närmaste som har ångest. en favorit i repris, så ni som redan läst något av mina tidigare inlägg eller bloggar vet att jag skrivit om detta förut.
Jag vill gärna hjälpa andra som har samma problem, då jag vet att jag hade varit tacksam för ett sånt här inlägg. Det knep jag använder kanske kan vara en befrielse för någon annan. Jag vet att det finns fler därute, som inte vågar prata om sin ångest. Och inte heller vet vart dom ska vända sig. Detta inlägg är för er..  och dessutom för er som inte riktigt vet hur ni ska tacklas med närstående som har ångest. Ni spelar en stor roll så det är viktigt att kunna påverka er också! Jag hoppas och tror, att mina ord iaf har kunnat få någon annan att känna sig lugnare och tryggare. För hur mycket ångest du än har, du är då aldrig ensam om att känna precis så som du känner. Och genom mina ord och känslor kanske jag kan befria någon annan, eller iaf lätta på ångesten andra känner. För att kunna sätta ord på sin ångest, det är enormt viktigt. Och kom ihåg, det är inget fel på dig och det är inget att skämmas över!

Om jag ska försöka beskriva ångest med ord, så blir de såhär:
Verkligheten försvinner och istället finns bara jag. I ett tomt skal. Ensam och fängslad i mina egna tankar. Förslavad under mina egna rädslor. Adrenalinet det pumpar och hjärtat rusar. Det känns som om nu, nu är min sista stund kommen. Ungefär som paniken man får när man tror att man skall dö.
Ibland känns ångesten som en dålig fylla. Ibland som en hjärtattack. Men för de mesta är jag bunden i mig själv.. som sagt, fängslad. Min hjärna spelar mig ett spratt, den skapar saker som inte finns. Känslor som inte är verkliga och en rädsla som inte går att förklara med ord. Om man skulle beskriva hur verkligheten ser ut, så är de som att se världen genom ett frostigt fönster. Den finns inte, den är så långt borta så gud vet vad.
Men värst är nog ensamheten, den att man känner sig så ensam och att ingen förstår. Och när man får ångest när någon är i närheten så är det så sjukt pinsamt. Och det värsta är, det blir inte bättre när man känner så. Ångesten blir nästan bara värre då.
Efter ett tag kommer gråten. Man gråter utan orsak. Men det är befriande, då vet man att man är mänsklig trotts allt. Hur konstigt nu än det låter så är det skönt att gråta.

Om man är närstående, vad göra?
Om du som läser är en närstående och inte vet vad du ska göra om någon i din närhet får ångest, håll dig lugn. Det är inget dödligt tillstånd, det är ett tillstånd av ren och skär panik. Som närstående är de bra om du kunde vara klippan medans personen som har ångest är ditt stormiga hav. Som sagt, håll dig lugn. Och om du känner att det behövs, andas lugnt och ta ner personen på jorden igen. Man kan ta ner någon på jorden genom att vara logisk, prata logiskt. Ställa motfrågor och på något sätt liksom... vara ja, logisk. Med båda fötterna på jorden liksom.
Lyssna på vad personen har att säga, men i detta tilstånd vill jag bara varna för att det kan komma en massa skitsnack också. En person med ångest är så sprängfull med känslor att allting bara blir en röra och kan komma ut på fel sätt. Låt personen bara få lätta på trycket, tömma sitt huvud på tankar. Alla sorters tankar. Och ta de med en klackspark. Såvida inte personen säger annorlunda.
En annan sak är ju att få personen att känna sig trygg. En kram räcker långt.. en varm, öppen famn som bara skriker av trygghet. Och ömma ord.

Hur kan man ta sig ur sin ångest?
Det finns massor med knep att komma ut ur ångest. För mig fungerar de att bara få prata av mig om allting jag känner för någon. Någon som bara kan tänka sig att lyssna. Hålla om mig och bara lyssna på varenda liten skitsak jag har att säga. Det fungerar i 99% av fallen.
Ibland behöver jag ha någonting i handen. En sak, en tröja eller dylikt. Känna på den, lukta på den, smaka på den, titta på den. Använda alla sinnen så man kommer tillbaka till den här verkligheten.
En annan sak som är bra är att skriva. Skriva ner precis allting på ett ställe där ingen kan läsa skiten sen.
Ja och sen har vi den där andas in och ut-grejen som jag aldrig får någon bukt med. Den kanske fungerar för andra, men inte för mig. Men den fungerar iaf som så att du föreställer dig en rektangel, och så ska du tänka dig att du ska andas med den. Vid kortsidorna av rektangeln drar du in luft, de ska gå någorlunda fort att dra in luft. Håll andan i typ, 3 sekunder. Sen andas du ut lååååååångsamt. Verkligen jättelångsamt. Och så repeterar du detta tills du känner dig lugn och avslappnad. Den är jättebra denna metod för den fungerar vart du än befinner dig i världen.

Lycka till! Och om det finns behov av ett, så finns jag bara en kommentar bort!

Fan vad tråkigt de måste vara att födas ill en dagsslända när de regnar ute
Jag menar.. man lever en dag och så regnar de. Man kan inte flyga, para sig eller annat.
Man kan lika gärna ta självmord så fort man kläcks.

...När man som jag sitter och lyssnar igenom alla Super Mario-låtar och versioner som det finns att få tag på, på Spotify.
Vet ni t.ex. att Tunnan och moroten har gjort en alldeles egen version på Super Mario? Det hade inte jag någon aning om förrens idag ^^ Så ja, något nytt inser man varje dag.

Vill ni lyssna på den finns den här: Tunnan & Moroten – Super Mario - Bajs I Bastun Mix

... Jag har huvudvärk. En sprängande sådan. Bara så ni vet.

För mig finns de inget värre än att spy. Fullkomligt hatar att spy, så förbannat jobbigt och ont gör de. Men de känns som om kroppen renas på något sätt, tycker ni inte?
Efter det här blir de en stor förändring i mina kostvanor. Har inte tid eller råd att vara sjuk. Jag har hållt mig till müsli med krossade linfrön till frukost blandat med c-vitaminer och fiskleverolja. Vanorna har kommit in och jag äter 3-4 gånger per dag. Så stort plus till mig!

Nu ska jag dock ta steget längre och börja ändra mina middagsvanor! Jajamänsan. Här ska inhandlas svart ris, dinkelpasta, grönsaker och annat bös. Jäpp, så får de bli.

Min första livskris är här. Som så många andra runt min ålder så är det dags att välja riktning i livet. För mig blir de lite mer på allvar. Nu när jag studerar upp ämnen på komvux hoppas jag kunna komma in på min drömutbildning... men allt är inte så enkelt givetvis.
Det finns iaf fyra saker jag vill få in i min framtid. Kristoffer, en bra utbildning så att man kan jobba inom de senare,  de ska vara ett jobb man kan utvecklas och klättra inom samt mina vänner och familj.
Men allt känns så svårt. Min utbildning ligger liksom på andra sidan Sverige.. tyvärr "fel" sida av Sverige. Eller ja, fel sida för att kunna vara med Kristoffer medans jag utbildar mig. Han kommer vara i Örebro och jag i Lund. Jag vill seriöst inte vara så långt ifrån honom. Samtidigt som jag vill kunna gå min drömutbildning och han vill gå sin. Jag mår seriöst illa bara av att behöva tänka på detta. Det blir liksom en klump i magen. Varför kan inte allting bara vara enkelt och självklart ibland?
Det är problem nummer ett. Problem nummer två är att jag vill förändras, alltså en stor förändring skulle nog sitta på sin plats. Jag har funderat en hel del och hur mycket jag inte vill erkänna de så hade en person i mitt förflutna rätt om mig. Personen ställde mig mot väggen på ett tyvärr fel sätt, men jag förstår avsikten. Dock får man rensa lite i de som hände den kvällen, människan hade inte rätt om allt. Nu gäller de bara att göra, för det är så enkelt. Det är bara att göra.
Även om de bara är att göra kan jag inte undgå att känna mig en smula vilsen. Och ensam. Väldigt ensam faktiskt. Det ligger tunga saker på mina axlar och jag vet inte riktigt i vilken ordning jag skall ta allting. Eller hur jag skall tänka. Inuti mig växer sig en liten tomhet och en stress liksom. Ja, det är nu man skulle varit en av de där ungarna som visste exakt vad dom ville bli som barn. Nog är de beundransvärt alltid, när ens väg kan vara så utstakad sen barnsben.

Nä, om man skulle ta och banta, förstora brösten, blondera håret och anmäla sig till något förnedringsprogram på tv istället.

vad skoj! Undra vad jag har att säga denna gång? Vem vet, vem vet? Ingen vet med mig! Ööh ja, men detta var vad jag ville säga:

Snoriga Transsexuella Alexandra Leder Knasiga Evert Republiken

Jag och en vän som heter Kenny hade tråkigt. Han påstår att jag är en stalker.

Ja det är vad detta är. Nu är de återigen så att jag vill skriva något. Något viktigt, som alla kan ta del utav och inte bara mig och mitt. Utan något revolutionerande, som att jag skulle kunna ha löst världsfreden eller någonting!
Men som vanligt har jag ingenting vettigt att säga. Jag har inte ens ett dåligt skämt att berätta. Ändå så kliar de i fingrarna och min hjärna tänker febrilt ut saker jag skulle kunna skriva om. Dock e jag ju inte så påhittig utav mig och inget vettigt kommer de bli ur detta inlägg, heller.

Så, varför du ens lägger ner tid på att läsa detta inlägg är för mig ett mysterium, men jag blir faktiskt väldigt glad.. kanske även lite smickrad. För någonstans värmer de att även den minsta struntsak jag skrivit blir läst. Nu lät det nog väldigt negativt i början av detta stycke. Fast det var ju egentligen inte så^^

Näe, jag är rastlös! Vad ska man hitta på? Ska snart sova och tvätten e snart klar och blä. Äckliga vardag. Jag e så trött på den och ändå ska jag ha mestadelen vardagar i mitt liv. Nu är man dessutom ensam hemma. Inte ens vargen är här. Man kan ju alltid sjunga en sång, eller diska disken. Eller glo runt på youtube. Gammalt skolarbete kan man ju göra. Maila kungen. Titta på när dammråttorna växer och frodas härinunder sängen. Ta stillbilder på min pelargon. Plåga pojkvännen med massor av sms. JA! Det ska jag göra. Jag ska plåga min stackars pojkvän med massvis av sms. Fast de var ju attans de, för precis när jag skrivit de skickade han ett sms och frågade vad jag gör. Inte får man vara spontant och jobbig här inte, det skall ödet se till!

Pyttsan.

När jag gick hem ifrån Mirandas pojkvän Sonny förut så slog mig en tanke. Om man fiser när det är kallt ute, blir de då sånna där rökmoln därbak? Som det blir när man andas utomhus? Jamen seriöst, någon som har provat? =P

Nu känner jag verkligen hur hösten har trängt sig in i alla vrår utav min stackars hjärna. Känner mig allt lite smått hängig, nästan intill lite smådeprimerad. Eller ja, hobbydeprimerad. Jag är de inte hela tiden men ibland känner jag hur jag går in i mig själv (tankemässigt, inget annat!^^) och vet inte riktigt hur jag skall hitta ut. Ibland går de jättebra, andra stunder inte alls bra. Tja, alla har vi väl vara dagar förmodar jag! Detta ska lösa sig på sitt sätt också till slut!
Men just nu är det lite jobbigt. Först rev jag upp ett gammalt, djupt sår och sen sker de saker med mina närstående. Jag tror jag reagerar nu på de som hände. Kanske tog ett tag, men jag är seg. Jag vill ibland tro att jag är starkare än vad jag egentligen är. Ibland brister de, det går inte hela vägen ut. Fast vad gör väl det! Behöver bara lite tid för mig själv och få tänka och annat så går de över, som de brukar göra. Ändå känner jag att jag behöver mina vänner lite mer nu än innan. Jo, jag behöver er nu. Lite extra omtanke kanske och så.. för jag vet inte riktigt hur jag skall ta hand om mig själv i detta läge. Det känns ändå bra att få ha skrivit av sig lite. Jag vill inte ha det här inombords och jag vill inte tynga någon, fast nu gör jag nog de ändå, lite grann. Äsch, det får vara! Jag har varit stark ett bra tag nu, nu kommer min dal och den kommer jag ta mig igenom. Jag hoppas innerligt att det blir en kort sväng, för här orkar jag inte befinna mig en längre stund!

Nu ska jag dricka upp resten av min vaniljlatte^^

Veckan som har varit, har varit helt underbar^^ Jag har fått vara nära Kristoffer varenda dag och vi har bland annat åkt båt fram och tillbaka till Finland. Dock (ja Adde, dock =P) så såg vi aldrig Finland då vi sov när båten stannade där. Men det gör inget, det såg nog ändå ut som Sverige och de finns nog flera tillfällen att se Finland! Samt att mannen min var bakfull och jag tror inte att ens ett kärnvapenkrig hade fått liv i honom klockan sju den morgonen. Aw, du vet att jag tycker om dig hjärtat =)
På båten stötte vi på två värmlänningar som hade hytten bredvid oss. Det första den ene av dom gjorde var att kommentera hur mycket skägg Kristoffer har (med ett stort leende på läpparna måste tilläggas ^^) och sedan frågade han hur de fungerar när Kristoffer skall kyssa mig med allt de där skägget. Jag brukar inte ha snabba kommentarer men jag fick iaf ur mig att det "kittlas ju på de rätta ställena" och de fick tyst på honom, haha. Det skulle nog ja.. fått tyst på mig med. Nåja, det skrattade iaf och det var trevliga :D
Efter kryssningen drog vi hem till Kristoffers residens i Örebro där vi spenderade mesta tiden. I fredags var vi på trubadurkväll och det var riktigt trevligt! Under kvällen så vart där en musikfrågetävling som vi vann och priset vart gratis öl i baren, de säger man ju inte nej till =)
Resten av helgen tog vi de lugnt och bara var med varann. Det vart väldigt skönt faktiskt.

Något annat viktigt är att Kristoffer fyllde 22år i måndags! Jag har givetvis grattat honom personligen, men jag vill ändå säga det här på min blogg. Grattis mitt underbara hjärta i efterskott!