Det känns verkligen som jag förlorat min bästa vän. Även när hon bodde i Göteborg och jag bodde i Skepplanda så umgicks vi nog mer än vad vi gör nu. Skitjobbigt är vad de är. Varenda gång jag är med henne så känns de jättebra och jag känner mig glad och hemma, som man gör när man är med en väldigt nära vän. Jag saknar henne oerhört mycket, och jag förstår väl att hon har annat i livet som hon hellre gör. Men hon söker heller inte min uppmärksamhet och det är det som gör ont. Visserligen har hon väl aldrig gjort det, men när jag frågat om vi kan göra något har det aldrig varit ett problem. Nu får jag alltid ett nej, kanske eller vet inte. Om jag ska vara ärlig, jag orkar inte fråga mer. Jag orkar inte ta hand om våran relation när den motsatta parten inte har ett intresse för det. Men sen vill jag inte heller vara en skitstövel och strunta i oss. För detta är trotts allt min bästa vän. Dock känner jag mig inte behövd, sedd eller någonting. Jag vet inte alls vad som händer i människans liv, då hon slutet sig helt och hållet. Och inte heller där orkar jag längre fråga och lirka med henne mer. Jag känner en sån enorm tomhet. Brukar inte bästa vänner liksom dela allting mellan sig? Snacka hemligheter, umgås och sakna varann? Liksom, ge varandra en plats trotts ändrade förhållanden?

Detta och att min pojkvän bor i Örebro, är det största orsakerna till att jag med all förmodan kommer att flytta. Jag är ingen ensamvarg, jag är en tvåare. Och det är ett faktum.