I det här inlägget tänkte jag beskriva hur jag ser på ångest, vad jag gör för att få den att sluta och vad andra kan göra för att hjälpa sina närmaste som har ångest. en favorit i repris, så ni som redan läst något av mina tidigare inlägg eller bloggar vet att jag skrivit om detta förut.
Jag vill gärna hjälpa andra som har samma problem, då jag vet att jag hade varit tacksam för ett sånt här inlägg. Det knep jag använder kanske kan vara en befrielse för någon annan. Jag vet att det finns fler därute, som inte vågar prata om sin ångest. Och inte heller vet vart dom ska vända sig. Detta inlägg är för er..  och dessutom för er som inte riktigt vet hur ni ska tacklas med närstående som har ångest. Ni spelar en stor roll så det är viktigt att kunna påverka er också! Jag hoppas och tror, att mina ord iaf har kunnat få någon annan att känna sig lugnare och tryggare. För hur mycket ångest du än har, du är då aldrig ensam om att känna precis så som du känner. Och genom mina ord och känslor kanske jag kan befria någon annan, eller iaf lätta på ångesten andra känner. För att kunna sätta ord på sin ångest, det är enormt viktigt. Och kom ihåg, det är inget fel på dig och det är inget att skämmas över!

Om jag ska försöka beskriva ångest med ord, så blir de såhär:
Verkligheten försvinner och istället finns bara jag. I ett tomt skal. Ensam och fängslad i mina egna tankar. Förslavad under mina egna rädslor. Adrenalinet det pumpar och hjärtat rusar. Det känns som om nu, nu är min sista stund kommen. Ungefär som paniken man får när man tror att man skall dö.
Ibland känns ångesten som en dålig fylla. Ibland som en hjärtattack. Men för de mesta är jag bunden i mig själv.. som sagt, fängslad. Min hjärna spelar mig ett spratt, den skapar saker som inte finns. Känslor som inte är verkliga och en rädsla som inte går att förklara med ord. Om man skulle beskriva hur verkligheten ser ut, så är de som att se världen genom ett frostigt fönster. Den finns inte, den är så långt borta så gud vet vad.
Men värst är nog ensamheten, den att man känner sig så ensam och att ingen förstår. Och när man får ångest när någon är i närheten så är det så sjukt pinsamt. Och det värsta är, det blir inte bättre när man känner så. Ångesten blir nästan bara värre då.
Efter ett tag kommer gråten. Man gråter utan orsak. Men det är befriande, då vet man att man är mänsklig trotts allt. Hur konstigt nu än det låter så är det skönt att gråta.

Om man är närstående, vad göra?
Om du som läser är en närstående och inte vet vad du ska göra om någon i din närhet får ångest, håll dig lugn. Det är inget dödligt tillstånd, det är ett tillstånd av ren och skär panik. Som närstående är de bra om du kunde vara klippan medans personen som har ångest är ditt stormiga hav. Som sagt, håll dig lugn. Och om du känner att det behövs, andas lugnt och ta ner personen på jorden igen. Man kan ta ner någon på jorden genom att vara logisk, prata logiskt. Ställa motfrågor och på något sätt liksom... vara ja, logisk. Med båda fötterna på jorden liksom.
Lyssna på vad personen har att säga, men i detta tilstånd vill jag bara varna för att det kan komma en massa skitsnack också. En person med ångest är så sprängfull med känslor att allting bara blir en röra och kan komma ut på fel sätt. Låt personen bara få lätta på trycket, tömma sitt huvud på tankar. Alla sorters tankar. Och ta de med en klackspark. Såvida inte personen säger annorlunda.
En annan sak är ju att få personen att känna sig trygg. En kram räcker långt.. en varm, öppen famn som bara skriker av trygghet. Och ömma ord.

Hur kan man ta sig ur sin ångest?
Det finns massor med knep att komma ut ur ångest. För mig fungerar de att bara få prata av mig om allting jag känner för någon. Någon som bara kan tänka sig att lyssna. Hålla om mig och bara lyssna på varenda liten skitsak jag har att säga. Det fungerar i 99% av fallen.
Ibland behöver jag ha någonting i handen. En sak, en tröja eller dylikt. Känna på den, lukta på den, smaka på den, titta på den. Använda alla sinnen så man kommer tillbaka till den här verkligheten.
En annan sak som är bra är att skriva. Skriva ner precis allting på ett ställe där ingen kan läsa skiten sen.
Ja och sen har vi den där andas in och ut-grejen som jag aldrig får någon bukt med. Den kanske fungerar för andra, men inte för mig. Men den fungerar iaf som så att du föreställer dig en rektangel, och så ska du tänka dig att du ska andas med den. Vid kortsidorna av rektangeln drar du in luft, de ska gå någorlunda fort att dra in luft. Håll andan i typ, 3 sekunder. Sen andas du ut lååååååångsamt. Verkligen jättelångsamt. Och så repeterar du detta tills du känner dig lugn och avslappnad. Den är jättebra denna metod för den fungerar vart du än befinner dig i världen.

Lycka till! Och om det finns behov av ett, så finns jag bara en kommentar bort!