Nu känner jag verkligen hur hösten har trängt sig in i alla vrår utav min stackars hjärna. Känner mig allt lite smått hängig, nästan intill lite smådeprimerad. Eller ja, hobbydeprimerad. Jag är de inte hela tiden men ibland känner jag hur jag går in i mig själv (tankemässigt, inget annat!^^) och vet inte riktigt hur jag skall hitta ut. Ibland går de jättebra, andra stunder inte alls bra. Tja, alla har vi väl vara dagar förmodar jag! Detta ska lösa sig på sitt sätt också till slut!
Men just nu är det lite jobbigt. Först rev jag upp ett gammalt, djupt sår och sen sker de saker med mina närstående. Jag tror jag reagerar nu på de som hände. Kanske tog ett tag, men jag är seg. Jag vill ibland tro att jag är starkare än vad jag egentligen är. Ibland brister de, det går inte hela vägen ut. Fast vad gör väl det! Behöver bara lite tid för mig själv och få tänka och annat så går de över, som de brukar göra. Ändå känner jag att jag behöver mina vänner lite mer nu än innan. Jo, jag behöver er nu. Lite extra omtanke kanske och så.. för jag vet inte riktigt hur jag skall ta hand om mig själv i detta läge. Det känns ändå bra att få ha skrivit av sig lite. Jag vill inte ha det här inombords och jag vill inte tynga någon, fast nu gör jag nog de ändå, lite grann. Äsch, det får vara! Jag har varit stark ett bra tag nu, nu kommer min dal och den kommer jag ta mig igenom. Jag hoppas innerligt att det blir en kort sväng, för här orkar jag inte befinna mig en längre stund!

Nu ska jag dricka upp resten av min vaniljlatte^^