Min pappa gick stavgångsversionen utav Göteborgsvarvet i år och jag menar, kan han kan väl jag? Jag är så trött på att inte få igång mig själv till att göra saker. Hur tänker man? Vad gör man? Är det bara att göra? Andra får det att se så lätt ut och jag önskar att jag hade karaktär nog att dra tummen ur arslet och vandra 1mil. Men det gör jag inte.. för att jag inte gör det bara. Vilket är en hemskt dålig ursäkt för att inte göra det!

Jag vill gå ner i vikt, jag har varit överviktig i mer än hälften av mitt liv. Så mycket av mina depressioner vilar i just mitt dåliga självförtroende jag har fått pga min vikt. Jag är en nervös, ostabil person och jag vill vara lugn och inte göra andra lika nervösa som jag själv är.
När jag träffar andra personer, speciellt människor som jag tycker ser bra ut (eller på något annat sätt tycker väldigt mycket om) så blir jag jättenervös och får ångest och panik. Jag tittar ner i marken, pratar oavbrutet och om egentligen inget intressant alls. Och varför det? Jo, för att jag inte älskar mig själv

Lat är jag, det erkänner jag högt och tydligt. Inte lite lat heller, utan ganska mycket faktiskt. Det mesta ska ske på mina villkor och händer inget tillräckligt fort så ger jag upp. Tiden går och jag mår dåligt och hur länge hade jag tänkt att jag ska fortsätta såhär då? Jag tycker inte synd om mig själv, jag har förorsakat allt det här själv och försvinna ska det när jag någon gång får för mig att ta tag i det, själv.


HUR kan de vara så svårt?
Hjälper det om man sätter upp mål?
Hur ska man tänka och hur ska man börja?