Det är vad livet känns som just nu. Många problem och ingen som är optimistisk i min närhet. Inget; "Jag tror det löser sig om vi bara vill och löser de sig inte idag så gör de de längre fram." Jag behöver kämparglöd, jag behöver höra ett; "Vi fixar det tillsammans. Sålänge vi har varann, så fixar vi detta".

Samt att en släkting ligger för döden. Och att jag för tillfället inte har min bästa vän i närheten. Jo, det är tungt. Jag tappar inte livsgnistan, men jag tappar allting annat.