För längesen hade jag en vän. En nära vän. Riktigt nära vän. Hon var min bästa vän. Vi gjorde ganska mycket tillsammans. Inte allt dock, lite privatliv önskas!
Men hon var en sådan vän jag älskade. Som jag inte kunde sluta umgås med. En sådan vän man är livrädd att förlora men givetvis fattar man inte det.
Jag saknar henne. Ganska mycket faktiskt, nu när jag tänker efter. Om jatg fick en önskan, så hade jag önskat att hon kunde bli som hon var förut.

Min spontana vän.
Min trygga vän.
Min starka och så stabila.

Tider förändras dock. Lite bortvald är man, men ändå lite självförvållat. Hon hör inte av sig, vilket hon aldrig egentligen gjort, och jag är inte bättre.
Jag känner att den plats jag hade, den finns inte riktigt mer.

Kanske dags att gå vidare, eller ta tillbaka sin plats?